Syftet med avhandlingen är att undersöka vilken roll och funktion dessa episka gestalter fyller i myterna. Jättarna har ofta tolkats som representanter för kaos, död eller naturkrafter i förhållande till kosmos eller kultur. Denna förenklade modell är inte hållbar och kräver en analys där undersökningen tar fasta på hur de beskrivs i olika genrer. Undersökningen kommer därför att rymma en genreanalys, och uppvisar därmed väsen av en mer komplex karaktär och punkterar föreställningen om primitiva kaosväsen. Jättar är inte uteslutande gudarnas fiender och i synnerhet jättinnor ingår amorösa förhållanden med gudar vars avkomma sedan blir framstående gestalter. Gudarna själva är också besläktade med och beroende av jättarna vilka beskrivs som äldst i kosmos och därmed visa och ägare av kraftföremål. Med närläsning och ett brett perspektiv som spänner över hela det fornnordiska kulturområdet, är min förhoppning att jag kan dokumentera och utförligt analysera jättarna betydelse i myterna, och därmed även för människorna. Det senare är särskilt tydligt i mjödsymboliken. Mjödet stjäls från jättarna och blir kulturellt gångbar för människan och den viktigaste beståndsdelen i kultkommunionen samt skaldernas inspiration. Föreställningar om jättar är mycket gammal och kan genom skaldedikter spåras till åtminstone 800-talet, och inte minst genom den svenska Rökstenen där det äldsta skriftliga belägget för ordet dyker upp.