Föreställningen att nästa storkrig skulle involvera civilsamhället och bli förödande var utbredd på 1930-talet. Det skulle inte bara bli en konflikt mellan krigsmakter utan mellan kulturer, där den civila befolkningen skulle utsättas för hårda prövningar. Om ett samhälle alls skulle överleva nästa krig behövde det utveckla sätt att skydda sin kultur och sitt kulturarv. Projektet undersöker hur detta gick till och hur strategierna hängde samman med bredare föreställningar om nordisk och nationell historia. Historien användes mycket livligt i offentliga tal, kyrkor och monument byggdes in i olika skydd, museiföremål evakuerades till skyddsrum, museipersonal instruerades om hur de skulle skydda samlingarna vid bombanfall. Kulturarv användes också för att stärka försvarsmoralen och för att peka ut fiender. De nordiska länderna kunde inte enas kring en gemensam utrikespolitik. I stället blev kulturellt utbyte som betonade solidariteten och de historiska banden mellan folken viktigt för kontakten mellan länderna. I Norge och Danmark användes kulturarv i ideologiska syften av ockupationsmakten efter 1940, och i Finland togs det i bruk för att beskriva fienden Ryssland som barbariskt. De nordiska länderna representerar på så sätt olika förhållningssätt till krig och kulturarv. I samtliga fall användes kulturarv aktivt av museer för att konstruera visioner om framtiden, då samhället kunde återgå till det normala. Undersökningen bygger på arkivmaterial och litteratur från tiden.