Landshövdingehuset är ett bostadshus med bottenvåning i tegel och andra och tredje våning i trä. Det infördes på 1870-talet i Göteborg för att lindra bostadsbristen i den snabbt växande industristaden. Den lokala byggnadsordningen tillät av brandskyddsskäl bara tvåvåningshus i trä. Landshövdingen gav dispens för tvåvånings trähus med ”källare över mark”, därav namnet. Hustypen är unik för Göteborg. På 1930-talet bodde halva stadens befolkning i sådana hus. Kring 1940 stoppades byggandet av landshövdingehus och från 1960-talet revs många av de äldsta. Numera vårdas de ändå många kvarvarande husen mestadels väl och är uppskattade bostäder för många göteborgare. Mycket finns skrivet om landshövdingehusen, men det har hittills saknats en större bok med dokumentation av det som finns kvar av den unika bebyggelsen. Inte heller finns det någon sammanfattande diskussion av de kvaliteter som denna hustyp har. Det handlar dels om större trähus, som idag återigen blivit möjliga att bygga med nya regler för brandskydd. Dels handlar det också om det smala husets bostadskvaliteter och om måttligt exploaterad kvartersbebyggelse. Det slutna kvarteret är en bebyggelsetyp som också kommit att användas igen, om än ofta med (alltför) hög exploatering. Denna bok sammanfattar bakgrundshistorien, gör en utförlig genomgång av de stadsdelar med landshövdingehus som finns kvar i Göteborg och för en diskussion av det smala och lätta trähuset som bostad och stadsbyggande och som möjlig förebild idag.