En betydande del av globala investeringar täcks av mellanstatliga investeringsskyddsavtal. Avtalen har kritiserats på en rad punkter. Det hävdas bl a att avtalen bromsar utfasningen av fossila produktionssystem. Det förändrade geopolitiska läget de senaste åren har tillfört en ny dimension vad gäller dessa avtal genom att ha lett till en betoning av att ha skydd emot, snarare än skydd av, inkommande internationella investeringar. Ett exempel är EU:s strävan efter ”strategisk autonomi” och alltmer långtgående krav på att utländska investeringar inte ska få ske i känsliga sektorer. Tvisten mellan Huawei och Sverige angående utestängningen från 5G-auktionen, som förs under avtalet mellan Kina och Sverige, illustrerar den säkerhetspolitiska aspekter av dessa avtal. Detta delprojekt ska belysa undantagsklausuler för säkerhetspolitiska åtgärder i investeringsskyddsavtal. Även om problem rörande nationell säkerhet och klimat är politiskt separata frågor, påverkar båda typerna av problem avtalens värde på ett likartat sätt. Båda kan ses som exogena störningar som minskar värdländers vinster av avtalen, och undantagsklausuler kan ses som sätt att fördela risk. Finns det ur ekonomisk synvinkel ändå skäl att utforma undantagsklausuler för nationell säkerhet annorlunda än motsvarande klausuler för klimatåtgärder? Hur väl korrelerar förekomsten av sådana klausuler och säkerhetspolitiska spänningar mellan olika länder?