Ämnet är svensk utrikespolitisk historia, från 1810 till Sveriges medlemskap i Nato 2024. Denna period åberopas ofta som en period av alliansfrihet och neutralitet till vilken vi nu sagt farväl. Sedan det korta kriget mot Norge 1814, som resulterade i upprättandet av den svensk-norska unionen, har Sverige kunnat åtnjuta fred, men i det manus som här är aktuellt görs gällande att tesen att vi lämnat bakom oss en period av 200-årig alliansfrihet och neutralitet är förenklad, inte helt korrekt och därmed något missvisande. Författaren påvisar hur perioden ger flera exempel på alliansbundenhet och medveten icke-neutralitet. Detta gäller framförallt 1800-talet som ett tag kännetecknades av skandinavismens solidariska strömningar, men det gäller även 1900-talet där Oscar I:s så kallade novembertraktat från 1855 med två västmakter fortsatte att gälla på papperet till 1908. Därefter var Sverige neutralt under första världskriget, men när Nationernas Förbund (NF) skapades förklarade sig Sverige ex-neutralt tillsammans med andra stater. Fram till 1936 var vi delaktiga i en den kollektiva säkerhetens allians. Dennas och NF:s trovärdighet kollapsade emellertid efter Mussolinis invasion av Etiopien. Under Finlands vinterkrig 1939-40 valde Sverige bort neutraliteten för att visa solidaritet med grannlandet. Under Kuwaitkriget 1990-91 var Sverige del av FN-alliansen mot Saddams Irak. Processen mot medlemskap i Nato avslutar manuset, som fyller en lucka i den utrikespolitiska litteraturen.