I projektet studeras underrättelseväsendets långa historia i Sverige och utrikesspionagets långsiktiga betydelse som strategiskt verktyg i politiskt beslutsfattande från 1600- till 1900-talet. Kunskapsläget kring hur enskilda europeiska organisationer utvecklats över århundraden är fortfarande svagt. Studien utmanar rådande uppfattningar om att den första svenska organiserade underrättelseverksamheten etablerades först under 1900-talet. Den visar att underrättelser varit en beständig faktor i svensk statskonst och att den moderna organisationen växte ur sedan länge etablerade praktiker. I studien tillämpas en metod där långa linjer undersöks för att identifiera kontinuitet och förändring. Sex kronologiska fallstudier från både den tidigmoderna och moderna perioden, ca. 1600–1900 undersöks och jämförs. I studien lånas teori från flera forskningsdiscipliner för att studera organisationsstrukturer, aktörer och spioner, operationella praktiker, underrättelseinnehåll och geografisk omfattning samt hur aktiviteten anpassades till geopolitiska, konstitutionella och tekniska förändringar. Denna pionjärstudie fördjupar kunskapsläget kring det moderna underrättelseväsendets äldre rötter och belyser dess långa betydelse i statskonstens historia. Den blir ett väsentligt bidrag till svensk underrättelsehistoria som också placeras i ett bredare europeiskt sammanhang.