Ett viktigt inslag i Europas integration under var universiteten, en europeisk uppfinning. Projektet undersöker de svenska studenternas ursprung, deras bidrag vid universiteten och kunskapernas betydelse för insatserna efter studierna. Fokus ligger på senmedeltiden, då källäget är gynnsamt. Insatserna efter studierna sammanhänger med det sociala och förvärvade kulturella kapitalets betydelse för avancemang, liksom färdigheternas betydelse för de institutioner man verkade inom. Undervisning och lärdomsprov vittnar om hur man förhöll sig till strömningar i tiden. I stort gäller det övergången från senskolastik till humanism/renässans/reformation. Två faktorer är väsentliga. Den ena är förknippad med en återknytning till klassiskt latin. Skillnaderna mellan skolastiskt latin och de antika förebilderna framträdde bjärt, när antika handskrifter började studeras, vilket ledde till en fokusering på själva språkdräkten. Den andra strömningen gällde kunskapsteorier: en realistisk och en nominalistisk. Nominalismen beredde marken för Luthers insats, den var dessutom förenlig med humanismen genom att den var inriktad på de enskilda orden, deras betydelser och sammanfogning till fraser, tidigare allegoriska läsningar försvann. Några universitet bestämde sig för en viss kunskapsteori, andra överlät åt lärarna att själva välja. De senare blev dynamiska (Wien, Leipzig), de andra stelnade (Köln).