Från 1650-talet började Norden alltmer att dras in i det politiska maktspelet i övriga Europa som bestod i alliansbyggande mellan framväxande starka nationalstater. Samtidigt pågick det i Norden en maktkamp mellan Danmark och Sverige. För bägge länderna var det därför viktigt att skapa sig starka allianser med utomstående samtidigt som man också försökte stärka den egna statens inre möjligheter att agera kraftfullt. Det senare var en del av en statsbyggnadsprocess. Tidigare har denna process studerats ur nationella perspektiv men här sätts utvecklingen i ett större sammanhang. Med utgångspunkt i svenska, danska, franska och österrikiska källor studeras relationen mellan dessa länder och hur de två stormakterna försökte, och ibland lyckades, influera svensk respektive dansk politik. För detta syfte användes subsidier på statlig nivå, långsiktiga patron- och klientrelationer på släktnivå och mutor på individnivå. Vi visar att det finns skäl att ifrågasätta om det frihetstida Sverige var så speciellt i detta hänseende som det framställts. Projektet ger ny kunskap om både relationen mellan Danmark och Sverige i en konfliktfylld tid, samt mellan de nordiska länderna och övriga Europa i en tid av starkare europeisk integrering. Totalt sett ges en fördjupad förståelse för Europas betydelse i Norden.