Avhandlingen ”Avfallets värde och kvittblivningens kostnader. Tillvaratagande, förbränning och återvinning i Stockholm 1900-1975” spänner mellan politisk miljöhistoria, konsumtionshistoria och kulturhistoria. Syftet är att koppla samman idéer kring avfall med materiella förhållanden som skapat avfall, och därigenom analysera förändring och kontinuitet i den praktiska kvittblivningen (sluthanteringen) av avfall i Stockholm. Förändringen i synen på avfall, och i kvittblivningens praktik, diskuteras i avhandlingen genom begreppet avfallsregimer, vilket sammanför materiella och diskursiva aspekter av avfall. Perioden 1900-1927 kännetecknas av en avfallsregim med ett långtgående tillvaratagande. Denna ersattes under 1930-talet av en regim som byggde på förbränning. Under 1960-talet restes kritik mot förbränningen som dominerande praktik och i början av 1970-talet gjordes småskaliga praktiska försök med återvinning. Avhandlingen handlar således om etableringen, vidmakthållandet och upphörandet av en tillvarataganderegim, samt etableringen, vidmakthållandet och utmaningarna för en förbränningsregim. Synen på avfall som tillgång eller belastning är central för vilken kvittblivningslösning som har valts. Avfallsmaterialet som värde, och kvittblivningen som kostnad, har inte bedömts enbart utifrån marknadsekonomiska förhållanden utan även utifrån en större kontext av till exempel sparsamhetsideal, strävan efter modernitet eller miljömedvetande.