Boken kopplar samman en av de mest betydande adelsfamiljerna i Sveriges historia med det svenska stormaktsväldets uppgång och fall. Den skildrar hur släkten Fersen anpassade sig till förändringar i Sveriges maktbaser, alltifrån Estlands anslutning 1561 till den sista kvinnliga ättlingens död 1879. Släkten, som under stormaktstiden bidrog med flera fältmarskalkar och provinsguvernörer, överflyttade till det egentliga Sverige först efter 1721. Där blomstrade den under 1700-talet. Den historiskt undervärderade Fredrik Axel Fersen (Axel d.ä.) var då både hattpartiets och den svenska adelns ledare i kampen mot kungligt envälde – medan familjens övriga kvinnor och män excellerade i hovets söta liv. Axel d.y., Marie-Antoinettes favorit, är också med, men nu i kritisk belysning. Anpassningen till 1800-talets borgerliga samhälle misslyckades, och förmögenheten förslösades. Boken analyserar hur en adlig släkts strategier och nätverk förmådde den att reproducera sig socialt under många århundraden. Det är släktbanden, som står i fokus – samtidigt som det avslöjas, hur en alltför positiv mytbild byggts upp kring släktens internationellt mest ryktbare medlem, Axel d.y., och hur hans göranden i själva verket undergrävde familjens överlevnadsförmåga. Analysen visar dessutom på Estlands (och den balttyska adelns) centrala roll för att Sverige över huvud steg fram som en europeisk stormakt. Analysen bygger helt på publicerade vetenskapliga arbeten, brev och dagböcker, dåtida memoarer m.m.