Markradarundersökning som ett led i arkeologisk forskning är en metod som blivit allt mer förekommande. Anledningen är naturligtvis den snabba utvecklingen på elektronikområdet med allt mindre och billigare komponenter till markradarn, men också allt mer sofistikerade programvaror i takt med utvecklingen på datorsidan. Markradarn kan liknas vid de ekolod som fiskare använder för att lokalisera fiskstim men istället för ljudvågor användes radiovågor som reflekteras från marken när radiovågen möter ett annat medium. En radarvåg som sänds genom marken reflekteras när den träffar en sten på samma sätt som en våg på en lina som är fäst i en vägg reflekteras först när den träffar väggen. Vet man hur fort vågen färdas kan man räkna ut avståndet till väggen och på samma sätt gör man med markradarns vågor. Vi kan också få viss information om vad det är som markradarns radiovågor reflekterats mot genom att studera den reflekterade vågen.  En lina som är fäst vid en stabil vägg ger också en reflekterad våg som är annorlunda än om linan är fäst runt om en smal böjlig trädgren. Fördelen med endast markradar vid en arkeologisk undersökning är, att det är en icke förstörande metod. Vid en arkeologisk utgrävning rör man oundvikligen om i jordlagren och en eventuell efterföljande grävning på samma ställe har berövats all information. Genom att använda markradar vid en arkeologisk utgrävning behöver man heller inte gräva upp ett stort område, utan kan gå direkt på det eftersökta stället.