I slutet av 1810-talet började det dyka upp oroande rapporter från Asien. En fruktad farsot kallad kolera hade börjat röra sig, ut från sitt gamla område kring Gangesdeltat. Bara något decennium senare stod det klart att sjukdomen var på väg mot Europa. Överallt började man fråga sig hur man skulle skydda sig mot farsoten – en farsot som tycktes döda allt i sin väg, och som var helt ny för det europeiska läkarskrået. Smittade den från människa till människa? Eller var det dålig luft, och mer en fråga om smuts och bristande moral som gjorde människor sjuka och döda? Hjälpte inte karantänerna? Vilka mått och steg togs egentligen i en tid då man inte kände till bakteriernas existens? I den här boken får vi följa kampen mot koleran från en svensk horisont. Hur man försökte bygga upp ett skydd, hur koleran trots det bröt sig in, vad som gjordes när koleran väl fått fäste, debatterna om karantänerna, vilka som dog, hur vården såg ut och, inte minst, vilka idéer som låg till grund för allt detta. Fokus ligger på den första, mest förödande epidemin 1834, och för första gången har i den här boken också kolerans spridningsvägar med GIS-teknik kartlagts, i detalj. Drabbades vissa områden i landet värre än andra? På vilket sätt spreds egentligen farsoten?