Vikingatida bilder uppträder sällan som självständiga monument. Oftast handlar det om dekor på bruksföremål. Därför har man hanterat djurornamentiken mest som meningsbefriad dekor. Men i vikingatidens muntliga kultur skulle det varit resursslöseri att inte ta vara på dekorens potential för bildbudskap. Därför har man diskuterat djurornamentiken i förbindelse med vikingatida gudasagor. En återkommande berättelse i medeltidens litteratur handlar nämligen om den vikingatida skalden som råkade se en fin bild, vilket fick honom att improvisera en bilddikt. Därför kan man fråga sig om vikingatida bruksföremål kunde ge upphov till liknande situationer. Fungerade dekoren som minnesstöd, eller handlar det om rena nonsensmotiv? Under de gångna åren har jag analyserat djurornamentiken utifrån arkeologiska, designrelaterade, konstvetenskapliga och kognitionsteoretiska infallsvinkar. Det gjorde jag som självfinansierad doktorand. Arbetet har lett till spännande resultat som publicerats i ett antal vetenskapliga artiklar. I samband med det har jag bedrivit en kontinuerlig metodutveckling. Detta är nödvändigt då arkeologin länge försummat sitt främsta källmaterial – föremålen – till förmån för teoretiska tankeövningar. Förhoppningen är att min nya standarden bidrar till en nytändning inom arkeologin. Likväl gäller det för varje doktorand att förr eller senare göra ett bokslut. Detta uppnår jag genom att slutföra min monografi vid Uppsala universitet.