Det finns en vanlig föreställning att äktenskap förr inte hade med kärlek att göra. Att äktenskap handlade mer om allianser och egendom än individens lycka. Till detta kommer också föreställningen att äktenskap var något där individen hade föga att säga till om och att det var släkten som styrde i valet av äktenskapspartner. Ju högre stånd, desto större roll spelade gods och börd, och desto mindre inflytande hade individen över valet. Men stämmer det?

År 2014 disputerade jag på avhandlingen ”Kärlekens språk: adel, kärlek och äktenskap 1750–1900” som visade att pragmatism inte alls var den ledande principen vid ingående av äktenskap. Tvärtom var det kärleken som stod i centrum när giftermål diskuterades. Men resultatet ledde vidare till en annan frågeställning: menade man samma sak som vi när man talade om kärlek? I en ytterligare undersökning av två brevväxlingar mellan förlovade kunde jag visa att i den från 1700-talet stod känslan i centrum, medan breven från 1800-talet snarare kretsade kring relationsbyggande.

Min avhandling har rönt stor uppmärksamhet (bland annat belönades den med Per Nyströms vetenskapspris av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg) och ämnet tycks intressera en bredare allmänhet. Eftersom upplagan på avhandlingar är liten, och dessa innehåller en hel del vetenskapliga resonemang av föga intresse för icke-historiker, kommer den nu att ges ut i en populärvetenskaplig version.