För den Pompeji-bekanta allmänheten är mosaiken med vakthunden och dess latinska inskrift Cave canem (Varning för hunden) en välkänd symbol från den romerska staden som ödesdigert begravdes i Vesuvius’ vulkanutbrott år 79. Mindre bekant är att denna ingångsmosaik inte är den enda i sitt slag från Pompeji.

För den romerska ämbetsmannen utgjorde atriumhuset en plats för både privatlivet men också för offentlighetens ljus. Om morgonen kunde dörrarna till huset stå öppna och uppvisa ingången fauces liksom atriet, under exempelvis salutatio då husägaren uppvaktades av sina klienter. Somliga husägare valde att presentera sig redan vid tröskeln med ett mosaikgolv, vilket är fallet med ett 30-tal i Pompeji.

I min doktorsavhandling i Antikens kultur och samhällsliv, Greeting the visitor in Pompeii. Roman fauces mosaics contextualised, har jag samlat ihop samtliga fauces-mosaiker i Pompeji med syfte att vinna ny kunskap om atriumhusets ingång som gränsland mellan gaturummet och det privatägda – båda offentliga sfärer, om än på olika sätt. De svart-vita mosaikerna är daterade från senrepublik till tidig kejsartid (ca. 80 f.Kr.–79 e.Kr.). Ikonografin inbegriper både figurativa och ornamentala motiv liksom latinska inskrifter. Utifrån studier av mosaikikonografi, ingångens funktion och husens placering i staden ställer jag huvudfrågan om huruvida mosaikerna mer än annan konstyttring reflekterade husägarens egen röst i en dialog med omvärlden.