I dagboken får vi följa Axel Wennberg i det dagliga arbetet, möta flickorna han höll kär, läsa om dans och kortspel, om lyckan över de små barnen, om sjukdom, död, sorg och oro. Till Stockholm for han för att sälja strömming, medicinalväxter och jordbruksprodukter och göra egna inköp. Han rodde, seglade, skrinnade och gick. Han for med ångbåt hela eller delar av vägen, med häst och vagn på dåliga vägar och med släde över istäckta fjärdar. Med ångbåtarna kom sommargästerna till gården. Som fattigvårdsföreståndare och fosterfar låter han oss möta den utsatthet många levde under. Det var en tid av migration och emigration. En tid av stora förändring men där det mesta hemma på ön ändå var sig likt. Anteckningarna ger läsaren fragment av livet på Ingarö. Wennberg skrev för sin egen skull, för att få struktur i vardagens arbete och för sin lust att berätta. Utifrån anteckningarna, andra källor, litteratur och kontakter har jag skapat sammanhang och ger läsaren en bild av människors vardag och levnadsförhållanden i en Stockholmsnära skärgårdsbygd under åren 1860–1914, en tid med stora samhälleliga förändringar. Fil.dr Hedvig Schönbäck skriver ”manuset förtjänar att bli en bok eftersom det är en berättelse inte bara om de enskilda personerna utan också om ett Sverige som inte längre finns”.