År 1693, strax före sin död, författade den dåvarande generalguvernören Rutger von Ascheberg en ämbetsberättelse om sin tid som skånsk generalguvernör (1680–1693) och om föregångarnas (1658–1679) strävanden på samma post. Ascheberg framhöll att tiden före honom, dvs. den första tiden under svenskt styre efter Roskildefreden 1658 då Skåne tillföll Sverige från Danmark, hade kantats med svåra umbäranden när generalguvernementet som myndighet skulle tillsättas i Skåne. Detta förändrades när Ascheberg tillträdde som generalguvernör och när han skrev sin ämbetsberättelse var generalguvernementet som myndighet redan framgångsrikt etablerat. I klartext innebar detta att Skåne hade försetts med en fullt ut fungerande svensk förvaltning och spåren från den tidigare danska förvaltningen var så gott som bortsopade. I ett samtida europeiskt perspektiv var detta något alldeles unikt, då normen var att nyerövrade områden behöll stora delar av sin förvaltning intakt och i de fall man försökte anpassa förvaltningen tog det lång tid och många kompromisser fick göras längs med vägen. Att det lyckades i Skåne behöver således förklaras. Tidigare forskning har klargjort Skånes formella försvenskning men litet finns om hur det gick till i praktiken. Följande doktorandprojekt ämnar göra detta genom en fallstudie med fokus på kronofogdarnas arbete – strategier och möjligheter – med att införa och etablera ett svenskt skattesystem i Skåne 1658–1700, själva fundamentet för övrig statlig verksamhet.