”Artister äro flyttfåglar utan någon varaktig stad”, skriver konstnären Jeanna Bauck i ett brev från 1883 till sin vän Hildegard Thorell. Bauck och Thorell är två hittills mindre kända namn bland de talrika nordiska kvinnliga konstnärer som reste till kontinenten för att utbilda sig till professionella konstnärer vid 1800-talets slut. Utomlands ställde de ut flitigt, studerade vid privata damakademier, etablerade vänskapsband och underhöll sina egna ateljéer. Under få års tid utvecklades de från borgarflickor som bodde i föräldrahemmet till självständiga yrkeskvinnor. Detta fria och självständiga liv tar sig så småningom helt nya uttryck i måleriet: Plötsligt framställer kvinnorna sig själva i enkla arbetskläder eller målarrock, sittandes på golvet i ateljén eller i nattlinne och tofflor i modellens sällskap i avslappnad privathet. I avhandlingen undersöks dessa mångfacetterade självbilder i relation till den professionalisering och det kosmopolitiska levnadssätt som präglade konstnärskapen i fråga. Utvalda självporträtt, kamratbilder och ateljéinteriörer av bland andra Eva Bonnier, Mina Carlson-Bredberg, Hanna Hirsch-Pauli, Asta Nørregaard och Bertha Wegmann analyseras ingående i en jämförande studie, där i synnerhet gemenskapens och samarbetets centrala roll, samt ateljéns betydelse för konstnärernas identitetsskapande lyfts fram. Vid sidan av kända och okända konstverk presenterar studien även ett omfångsrikt hittills opublicerat arkivmaterial från hela Norden.