När föreligger ett uppsåtligt brott och hur åstadkommer domstolarna en rättssäker bevisprövning av uppsåt? Rättsområdet är omdebatterat, dels beroende på svårigheterna i att bevisa en människas intentioner, dels på att bedömningen innefattar ställningstaganden rörande gränsen för mänskligt ansvar. Två rättsfall och ett lagförslag har aktualiserat frågan ytterligare: Rättsfallen har inneburit att uppsåtsläran delvis har omformulerats samt att möjligheten för domstolen att fingera uppsåt då gärningsmannen frivilligt berusat sig har försvunnit. Lagförslaget rör ett återinförande av ett s.k. tillräknelighetskrav. Sverige är idag tämligen ensamt i västvärlden om ha en rättsordning där barn och sinnessjuka kan begå brott. Ett återinförande av tillräknelighet skulle ändra på den saken. Mot bakgrund därav uppkommer frågan om dessa förändringar påverkar domstolarnas bevisprövning av uppsåt och i så fall hur? I synnerhet gäller det beträffande brott där uppsåtet anses särskilt svårbevisat, som mord/mordförsök, våldtäkt och häleri. Ett studium av hur domstolarna bevisprövar uppsåt i sådana fall skulle kunna besvara de uppkomna frågorna. Då saken uppmärksammats på såväl lagstiftningsnivå som inom praxis och juridisk doktrin, är ämnet därtill högaktuellt. Någon liknande studie har heller inte tidigare gjorts i Sverige.