Tillräknelighetskrav för straffrättsligt ansvar – konstruktion, innehåll, beslutanderätt och konsekvenser Förmodligen i alla tider och på alla platser har den som ansetts lida av en tillräckligt djupgående psykisk störning ansetts inkapabel, eller åtminstone begränsat kapabel, i rättsligt hänseende. Detta gäller inom civilrätten, där sådana frågor aktualiseras i relation till upprättande av testamente och giltighet av avtal m.m. Det gäller också inom straffrätten, där idén om tillräknelighet som krav för straffrättsligt ansvar intar en central position i nästan alla världens länder. En norsk utredning uttalade nyligen, i efterdyningarna av Breivik-saken, att ”alla civiliserade länder” uppställer ett sådant krav. I Sverige saknas dock sedan 50 år ett krav på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar. Vidare visar komparativa studier att mycket stora variationer finns när det kommer till hur olika länder har valt att utforma vad som i och för sig kallas ett tillräknelighetskrav. Syftet med projektet är att utifrån bland annat komparativa studier kartlägga olika modeller för en tillräknelighetsreglering, samt diskutera hur en sådan reglering i olika hänseenden bör vara utformad. Bland centrala frågor som behandlas kan nämnas var i den straffrättsliga prövningen tillräknelighetskravet bör finnas, hur lagens tillräknelighetskrav bör vara konstruerat, vad som bör medföra otillräknelighet samt vem – domstolen eller rättspsykiatrikern – som bör ha makten att besluta i frågorna.