Alla barn som börjar i skolan möter en ”ny värld”, inte minst flyktingbarnen. Religion kan ha en stark förankring i familjen, med krav på att flickor ska bära slöja, pojkar någon form av huvudbonad, bön ska förrättas kontinuerligt, viss mat är otillåten, etc., något som skiljer sig markant från det sekulariserade svenska samhället. Egna traditioner kanske innefattar tveksamhet att låta flickor gå i skolan och t.ex. deltagande i sim- eller sexualundervisning kan ibland uppfattas som otänkbart. Vad kan det allmänna, representerat av en kommunal skola, kräva av barnet i form av delaktighet i undervisningsmoment som ter sig främmande, eller att medverka t.ex. i julfirande och skolavslutningar i kyrkan? Vad kan barnet kräva av skolan i form av särbehandling att slippa närvara? Hur förhåller sig skollagen till t.ex. regeringsformen, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventionen? Hur ska ”barnets bästa” uppfattas i dessa sammanhang? Ska barnet t.ex. tvingas att lära sig simma för sitt eget bästa eller ska barnets önskan att slippa simma prioriteras? Vad är utövande av egna, eller föräldrars, fri- och rättigheter eller tvärtom otillåtna avsteg från krav på likabehandling och frihet från diskriminering? Vi måste våga fråga vilken integration som är nödvändig för att barn ska etableras i det svenska samhället men även hur samhället ska anpassas efter en förändrad befolkning, annars riskerar utvecklingen att präglas av invandrarfientliga, nationalistiska värderingar.