Projektet är en fortsättning på mitt avhandlingsarbete om folkrättens roll i svensk säkerhetspolitik som behandlade tiden fram till 1993. I föreliggande studie analyseras hur Sverige använt sig av folkrättslig argumentation i sin säkerhetspolitik från 1993 fram till 2016. Syftet är att se vad som är konstant och vad som förändrats i takt med att världen gjort det. Mycket har skett. Sverige har gått med i EU och ändrat definitionen av sin säkerhetspolitik, nya hot mot freden har uppstått, FN har fått se sig förbigånget och frågan om när och hur omvärlden kan ingripa med våld för att förhindra grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna har stått högt på dagordningen. Det finns fler exempel. Allt detta har ställs traditionell svensk folkrättstolkning på prov. Frågor som ställs är om Sverige fortfarande agerar som en traditionell småstat med allt vad det innebär av tilltro rättsliga regleringar och multilaterala organisationer, om Sverige alltjämt använder folkrätten som skydd för att undvika att ta kontroversiella beslut, om normens rättsliga valör tillmäts avgörande betydelse, om Sverige med rättens hjälp försöker begränsa staters handlingsfrihet och om Sverige fortfarande tolkar folkrätten strikt när det gynnar svenska intressen och flexibelt när det ansetts lämpligare.