Att sona sitt brott. Kvinnligt straffansvar i senmedeltida rätt

Rättsprotokoll från medeltiden visar att domstolarna tvekade att döma vissa kvinnliga brottslingar enligt lagen. Ett exempel från Stockholms stads tänkebok kan klargöra detta. Den 27 juni 1489 stod Peder Anderssons hustru inför rätta i Stockholms rådstuga; hon anklagades och dömdes för stöld. Av den kortfattade notisen i tänkeboken framgår att kvinnan dömdes till att förvisas från staden. Skrivaren har sedan tillfogat att om hon kommer tillbaka till Stockholm så skall hon ”stå tjuvs rätt,” med andra ord, då skall hon få det korrekta straffet för stöld. Det lagstadgade straffet för stöld var att begravas levande om brottslingen var en kvinna; en dömd manlig tjuv skulle däremot hängas. De senmedeltida domsböckerna för Stockholm visar att domstolen ofta dömde män till döden för stöld medan kvinnorna skonades från att bli avrättade. Vad är förklaringen till detta? Tyckte domstolen inte att kvinnor skulle hållas ansvariga för sina brott såsom en man? Mitt projekt syftar till att undersöka hur domstolarna tänkte kring kvinnliga brottslingar under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Det kommer att visa om och när män och kvinnor behandlades olika i medeltida rättspraxis. Projektet syftar vidare till att undersöka hur straffet påverkade domen, det vill säga, kanske tvekade domstolen att döma en kvinna till levande begravning på grund av att de tyckte att straffet var för hårt. Mitt projekt kommer därmed också utröna hur de senmedeltida domstolarna förhöll sig till lagen.