Kännetecknande för svensk rätt är att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser enskildas ekonomiska förhållanden inbördes. Detta betyder att kontraktsrätten inte får utformas genom regeringsförordningar och myndighetsföreskrifter. Däremot hindrar det inte att domstolarna i sin rättstillämpning närmare fastlägger rättsläget, något som exempelvis kan ske genom tolkning av allmänna bedömningsstandarder, införandet av vissa undantag från en lagregel och vidareutveckling av rätten i brist på lagregler. Högsta domstolen har också en normgivningsmakt på så sätt att domstolens avgöranden utgör prejudikat och är av vikt för ledning av rättstillämpningen. Det är min avsikt att i projektet undersöka om det går att skapa en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan lagstiftaren och domstolarna när det gäller utvecklingen av kontraktsrätten, vilket innebär att en central fråga blir i vilken omfattning som regleringen av kontraktsrätten bör ske genom lagstiftning och lagmotiv och i vilken omfattning den bör ske genom prejudikat. Ju mer som lagstiftaren använder sig av allmänna bedömningsstandarder, överlåter åt domstolarna att göra undantag och avstår ifrån att lagstifta om vissa delar av kontraktsrätten desto större makt ges åt domstolarna. Projektet är också inriktat på undersöka om domstolarna bör vägledas av en ändamålsinriktad tolkningsmetod. Arbetet utgör en utbyggnad av ett tidigare projekt om en domstols kompetens att avvika från lagen inom kontraktsrätten.