Beviskravet i brottmål säger att åtalet ska vara bevisat ”bortom rimligt tvivel”. Detta beviskrav innehåller ett krav på ”robusthet”. Att bevisningen är robust betyder att omständigheterna i målet är tillräckligt utredda. Om bevisningen brister i robusthet ska åtalet ogillas.

När det gäller forensisk bevisning (DNA, fingeravtryck, mobiltelefondata m.m.) finns framför allt två orsaker till bristande robusthet: ”subjektivitet” i den forensiska metoden och ”otillräckliga referensdata”.

Det är viktigt för rättssäkerheten att domstolar bedömer robustheten hos forensisk bevisning på ett korrekt sätt. Det finns två typer av felbedömningar:

• För det första kan domstolen överskatta robustheten. Det kan inträffa när domstolen okritiskt tar fasta på de forensiska resultaten. Domstolen uppmärksammar exempelvis inte att resultatet bygger på otillräckliga referensdata. Detta kan leda till att den tilltalade döms trots att bevisningen inte når upp till beviskravet.
• För det andra kan domstolen underskatta robustheten. Domstolen bedömer exempelvis att ett visst forensiskt resultat helt saknar värde därför att undersökningen har vissa inslag av subjektivitet. Detta kan leda till att den tilltalade frikänns trots att bevisningen egentligen är tillräcklig för en fällande dom.

Syftet med forskningsprojektet är att bidra till utvecklandet av en rättssäker metod för bedömningen av robusthet i forensisk bevisning.