Våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2 (4) betraktas idag som en hörnsten i folkrätten. Förbudet är allmängiltigt och har endast två undantag: staters rätt till självförsvar mot väpnat angrepp från en annan stat (artikel 51) och efter tillstånd från säkerhetsrådet (artikel 42).

En ny situation är när en icke-statlig aktör (t.ex. en terroristorganisation), som är verksam inom ett lands territorium riktar väpnade attacker från detta land mot ett annat land. När ”värdlandet” inte har vilja eller förmåga att förhindra attackerna, är det inte ovanligt att den angripna staten åberopar ”ovilja eller oförmåga”-argumentet som en rättslig grund för att använda våld i självförsvar. Rysslands våldsanvändning i Georgien 2002, Uganda i Kongo 2003, Turkiet i Irak och i Syrien 2015–2018 är några exempel. Bruket av våld är riktat mot en icke-statlig aktör, men leder till kränkningen av ”värdlandets” territoriella integritet.

Internationella domstolen har i två uppmärksammade fall 2004 och 2005 fastslagit att våldsförbudet i artikel 2 (4) kvarstår och att kampen mot internationell terrorism inte har ändrat rättsläget. Statspraxis visar på motsatsen. Folkrättsdoktrinen är splittrad i frågan. Syftet med detta projekt är att undersöka bakgrunden och utvecklingen av begreppet ”ovilliga eller oförmögna stater” och dess status i dagens folkrätt. Studiens yttersta syfte är att undersöka om en ny rättslig grund för användning av våld i mellanstatliga relationer möjligen håller på att utvecklas.