Ett flertal europeiska länder har tagit steget att låta par av samma kön att juridiskt formalisera sin relation, genom institutet registrerat partnerskap eller genom ett könsneutralt äktenskapsinstitut. De nordiska länderna intar en tätposition. Rättssystemen vill på detta sätt ta avstånd från olikbehandling, grundad på sexuell orientering eller kön. Processen har underlättats genom en dynamisk tolkning av rättigheter garanterade av den europeiska människorättskonventionen (EKMR) och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, även om dessa i sig inte förpliktar stater att ”viga” samkönade par. Utvecklingen har samtidigt mött starkt motstånd i den baltiska regionen, inte minst i Polen, Lettland och Litauen som tar avstånd från homosexualitet och betonar traditionella familjeroller. Avsaknaden av en enhetlig europeisk ’approach’ medför juridiskt ’haltande’ familjeförhållanden; en relation erkänns i ett land men inte i ett annat. Detta doktorandprojekt analyserar idéerna om medborgarnas fria rörlighet och lika rättigheter samt varje medlemsstats rätt att behålla sin nationella särart, mot bakgrund av samkönade parrelationer. Analysen sker med beaktande av å ena sidan av EU:s nya internationellt familjerättsliga förordningar, den primära EU-rätten och EMKR, och å andra sidan rättsläget primärt i de baltiska EU-staterna Litauen, Lettland samt Polen. Den centrala forskningsfrågan är att undersöka europeiseringsprocessens potential att föra ländernas rättssystem närmare varandra.