Har en regering alltid rätt att bjuda in främmande trupper till sin hjälp även om regeringen är odemokratisk, saknar kontroll över sitt territorium och inbördeskrig råder i landet? Bör en regering ha en sådan ovillkorlig rätt? Om en stat utsätts för ett terrorangrepp av en icke-statlig grupp, uppstår då en rätt till självförsvar för staten mot terroristgruppen? Om ja, vilket idag är det vanligaste svaret internationellt, har staten rätt att militärt slå tillbaka mot terroristorganisationen på ett främmande lands territorium även om det främmande landet inte kan hållas ansvarigt för attacken? Bör den angripna staten ha en sådan rätt? Vilka regler i den internationella humanitära rätten inklusive mänskliga rättigheter är tillämpliga på trupper som deltar i en multinationell militär operation vid en väpnad konflikt? De regler (om några) som binder den organisation som leder operationen; de regler som binder den stat som leder operationen; eller de regler som hemstaten är bunden av? Vilket rättsläge borde råda? Frågorna undersöks mot bakgrund av svenska erfarenheter och ståndpunktstaganden. Sveriges bidrag till den USA-ledda Operation Inherent Resolve i Irak 2014, Sveriges bidrag till den FN-stödda och Nato-ledda Resolute Support Mission i Afghanistan 2015, den svenska reaktionen på terrorangreppet i Paris 2015 samt svenska truppers deltagande i den FN-mandaterade och Nato-ledda International Security and Assistance Force i Afghanistan 2002–2014 utgör utgångspunkten.