Neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers orsakas av att proteiner i hjärnan felveckas och bildar amyloidfibriller. En skadlig egenskap hos vissa amyloider är deras förmåga till sekundärnukleering: ytan på en fibrill fungerar som mall och triggar bildning av nya, små och giftiga aggregat. Dessa lösliga former tros vara avgörande för nervcellsskada och minnesförlust. Bland amyloider är Aβ42 ökänd för sin starka spridningsaktivitet och centrala roll i Alzheimers sjukdom. I vår forskning har vi gjort en oväntad upptäckt: spindelsilkesproteiner, som också kan bilda amyloidliknande fibriller och innehåller segment liknande Aβ42, saknar helt förmåga att driva spridning. Denna kontrast ger en unik modell för att förstå vad som gör en amyloid toxisk. För att undersöka detta kombinerar vi biokemiska analyser, kryoelektronmikroskopi (cryo-EM), riktad mutagenes och elektrofysiologiska mätningar på hjärnskivor från möss. Vi utvecklar även ”amyloidfällor” samt använder Aβ42-varianter för att kartlägga de molekylära egenskaper som avgör om en amyloid är skadlig eller harmlös. Genom att identifiera dessa skillnader kan projektet öka förståelsen av hjärnans sjukdomsmekanismer och bana väg för nya strategier som bromsar eller stoppar spridningen av giftiga proteinaggregat. På sikt kan detta bidra till utveckling av framtida diagnostik och behandlingar för Alzheimers och andra amyloidsjukdomar, där dagens möjligheter är starkt begränsade.