Den skandinaviska djurornamentiken var den yngre järnålderns mest karaktäristiska bildspråk. Den framställdes från 300-talets slut till 1100-talets mitt. Trots en uppenbar stilistisk variation över tid, var de centrala motiven alltjämt detsamma. I fokus stod stiliserade djur- och människofigurer vars kroppar ofta dragits ut på längden och bundits i mer eller mindre komplicerade flätmönster. I sina äldsta varianter förekommer djurornamentiken på vapen och rustningar i de stora, sydskandinaviska vapenofferfynden, men även på dräktspännen och monumentala bildstenar. Vid tiden för kristnandet försågs även runstenar, kyrkobyggnader och kyrkoinventarier med djurornamentik. Att djurornamentiken producerades under flera århundraden antyder att den hade djupgående sociala och kulturella innebörder i dåtidens Skandinavien. Frågan är vilka dessa innebörder var. Syftet med avhandlingen är att belysa den skandinaviska djurornamentikens symboliska innebörder i ett långtidsperspektiv, från slutet av romersk järnålder till 1100-talets mitt. Centralt står djurornamentiken som månghundraårig bildtradition i relation till sociala och kulturella förhållanden i dåtidens Skandinavien, inte minst till religionsskiftet. I syfte att fördjupa vår förståelse för djurornamentiken som ett traditionellt, men samtidigt innovativt uttryck, görs jämförelser med den delvis samtida, norröna skaldediktningen.