Avhandlingen handlar om den stora stadsomvandlingen i Stockholm efter andra världskriget, men inte om hur själva omdaningsprocessen gick till. Den avser i stället belysa föreställningar och tolkningar av, samt reaktioner på det som ibland kallas ett av Europas största och mest radikala stadsbyggnadsprojekt. Den övergripande målsättningen är att studera förändringsprocessen i Stockholm under 1950- och 60-talen ur ett kulturhistoriskt berättelseperspektiv. Jag tänker beskriva, jämföra och analysera värderingar, bakomliggande drivkrafter, retorik och motretorik bakom den stora stadsomvandlingen. Jag vill fånga de samhälleliga aktörernas tanke- och föreställningsvärldar, olika intressens legitimerande berättelser kommer att ställas mot varandra. Huvudsakliga källor är tidningar och tidskrifter från den aktuella undersökningsperioden, artiklar som låter stadsplanerare, politiker och övriga stockholmare komma till tals. Jag vill undersöka om det fanns en underström av kritiska röster som senare glömts bort och mer eller mindre försvunnit ur det kollektiva minnet. Avhandlingen handlar om hur man förr såg på stadsbebyggelsen och dess värde. Den stora moderniseringsprocessen av Stockholm innebar ett byggande av ett nytt samhälle men även att riva det som ansågs tillhöra en förfluten epok. Denna omdaning väcker än idag starka känslor hos stockholmarna och berättelsen om den skiljer sig åt beroende på vem eller vilka som beskriver den och under vilken tidsepok detta görs.