Det är sedan länge en allmän uppfattning att den svenska förmögenhetsrätten, inte minst avtalsrätten, går mot en allt större fragmentering. Nya avtalstyper och avtalslösningar uppstår kontinuerligt och det finns en tendens i rättsvetenskapen – genom att enskilda avtalstyper görs till föremål för undersökning var och en för sig – att söka ge olika avtalstyper en egen avtalsrättslig ”status”, det som på juristspråk kallas ”sui generis”-status istället för att söka utveckla ”det gemensamma” för olika avtalstyper inom ramen för en gemensam allmän avtalsrätt, där grundläggande principer och ”allmänna läror” lyfts fram. Fragmenteringen och den ökande osäkerheten om vad den allmänna avtalsrätten innehåller medför transaktionskostnader som skulle kunna undvikas om klarheten rörande rättens innehåll vore större. Projektet är begränsat till den allmänna avtalsrätten, dvs. framför allt till vilka regler som idag gäller för avtals ingående, för bestämning av avtalsinnehåll, för möjligheten att hålla avtalet vid liv även i långvariga relationer där förutsättningarna ändras och – inte minst – till hur avtalsrättens ”allmänna läror” om t.ex. lojalitetsplikt, prekontraktuellt ansvar och skälighet ska förstås i en ny tid där frågor kring nationellt och internationellt, offentligt och privat samt betydelsen av immaterialla tillgångar omvandlar avtalsrätten.