I avhandlingen Folkrätten i svensk säkerhetspolitik (1993) studerade jag hur Sverige använt sig av folkrätten i sin säkerhetspolitik. Tidsperioden som studerades var 1945–1992. Sedan dess har både folkrätten och svensk säkerhetspolitik genomgått stora förändringar. Neutralitetspolitiken är övergiven, Sverige är medlem i EU, FN:s roll har förändrats, nya hot mot världsfreden har uppstått. Det finns fler exempel. Utgångspunkten för den nu aktuella studien, som avser tiden 1993–2015, är att Sveriges användning av folkrätten i sin säkerhetspolitik förändrats i takt med detta. Frågan är i hur hög grad denna förändring skett, varför den har skett och om förändringen fått några avgörande rättsliga eller politiska konsekvenser. Ett syfte är att ta reda på om Sverige fortfarande använder folkrätten som skydd, om Sverige har kvar en stark tilltro till folkrätten och den kollektiva säkerheten, om Sverige fortfarande försöker begränsa staters handlingsfrihet med hjälp av legala och politiska åtaganden samt om Sverige fortfarande tolkar folkrätten strikt när det gynnar svenska intressen och flexibelt när det ansetts lämpligare. Studien kommer att delas in i fem huvuddelar: Neutraliteten, Medlemskapet i FN, Skyddet av det egna territoriet, reduktion av yttre hot samt internationella domstolar.