Under 1700-talet inledde Sverige tre anfallskrig: mot Ryssland 1741, Preussen 1757 och återigen Ryssland 1788. I historieskrivningen har rationaliteten bakom angreppen kraftigt ifrågasatts. Rikets militära och ekonomiska styrka var aldrig tillräcklig för att gå i krig och därför ändade allihop i kostsamma misslyckanden. Orsaken till att krigen ändå inträffade brukar av hävd förklaras på hybris eller inkompetens hos beslutsfattarna själva, som påståtts ha varit förblindade av storhetsdrömmar och därmed misstagit hopp för verklighet. I avhandlingen ifrågasätter jag detta synsätt genom att anamma ett kulturhistoriskt perspektiv på ett annars klassiskt statspolitiskt ämne. Framför allt har jag analyserat hur samtida föreställningar om heder och ära inverkade på tänkande och praktik vid dessa händelser. I samtliga fall – hävdar jag – var värnandet av Sveriges heder den centrala drivkraften att gå i krig. Krigen var därför ingen konsekvens av odugliga kungar eller statsmän, utan tvärtom ändamålsenliga utifrån sin kulturhistoriska kontext. Resultatet av forskningen innebär att många vedertagna uppfattningar om tidigmodern politik kommer att kunna nyanseras. Avhandlingen bidrar därmed till djupare förståelse av de politiska processer och beslut i det förgångna som för en modern betraktare kan framstå som svårbegripliga eller irrationella. Därutöver kastar den nytt ljus över några av den svenska historiens mest bortglömda händelser.