Den isländska sagalitteraturen är egentligen det enda riktigt unika nordiska bidraget till världslitteraturen. De andra nordiska länderna har också gjort anspråk på att vara delaktiga. Norrmännen har betraktat den isländska bosättningen som en avknoppning från Norge. Island var en del av det danska riket till 1944. När svenskarna under stormaktstiden var angelägna om att bygga upp ett ärorikt förflutet åberopade man oblygt hela Nordens fornhistoria, från vikingarnas förmenta bragder och runinskrifternas vittnesmål därom till just den isländska medeltidslitteraturen, som ansågs vara historiskt tillförlitlig. Sverige var också först med att (på 1600-talet) systematiskt ge ut isländska texter av trycket. Senare har medvetandet om det gemensamma nordiska arvet blossat upp med jämna mellanrum och påverkat det andliga klimatet, inte minst det som vi kommit att uppfatta som nationallitteraturen. Esaias Tegnérs Frithiofs saga (1825) är ett framstående exempel. För att undvika historielöshet och bristande sammanhang bör varje generation ha tillgång till goda översättningar av den isländska medeltidslitteraturen, som genom historieutvecklingen också är en del av det svenska arvet. Projektet kommer att förse svenska läsare med en sådan översättning av högsta kvalitet och mer komplett än någon tidigare.