I projektet undersöks vilken roll föreställningar om abstraktion som ett internationellt språk spelade i svenskt konstliv 1945–1970. Fokus ligger på abstrakta uttryck inom framför allt måleri och hur dessa kom att erövra och dominera den internationella konstvärlden. Abstraktionen uppfattades som ett universellt språk med olika nationella dialekter, vilket skiljer sig från dagens dominerande synsätt där konstens globalisering snarare förstås som en hybridisering av skilda traditioner. Abstrakt konst kunde förstås av alla och föreställdes destillera fram essensen i all konst: bildens inre dynamik. Medan konceptkonst och postmodernism starkt dominerat konstförståelsen under senare decennier, har denna generation av abstrakta konstnärer hamnat i skuggan av modernismens pionjärer och 1960-talets popkonst. Kring 1960 var den abstrakta konsten istället helt dominerande och abstrakt var liktydigt med modern. Vilka värden och föreställningar knöts till det abstrakta uttrycket? Hur såg den svenska receptionen av den internationella abstraktionen ut? Dessa frågor undersöks utifrån analyser av Moderna Museets och Göteborgs konstmuseums utställningshistorik samt konsttidskrifterna Konstrevy och Paletten. Perspektivet är diskursanalytiskt och inkluderar analyser av utställningar och konstrecensioner. Syftet med projektet är att undersöka föreställningar om abstraktion och hur dessa fungerade som normerande tolkningsperspektiv under perioden 1945–1970.