Ämnet för min doktorsavhandling behandlar s.k. metriska zeugman i den förklassiska latinska versen. Termen zeugma är grekiska för ”ok” och betecknar ett ställe i versraden där en ordgräns undviks eller är villkorad. Min utgångspunkt är att dessa metriska zeugman är språkliga fenomen direkt kopplade till latinets prosodi och inte versmetriska finesser, såsom de oftast beskrivs i äldre litteratur. Ett åskådligt exempel utgör Meyers zeugma i den jambiska versen. En jamb består av en kort + lång stavelse = (u ‒). Den korta stavelsen kan ersättas av en lång stavelse och bildar då en spondé = (‒ ‒). Spondén får däremot helst inte utgöra slutet av ett ord. Exempelvis i följande spondétunga verssekvens (Ne̅ptu̅́-)(-nu̅m Vi̅r-)(-tu̅́te̅m) (Vi̅cto̅́-)(-rĭām) förekommer ett brott mot Meyers zeugma, nämligen -tu̅́te̅m. Som synes hamnar ordaccenten här till vänster i versfoten, till skillnad från övriga versfötter där accenten hamnar till höger. Detta är en följd av den latinska accentregeln. Den stipulerar att näst sista stavelsen ska accentueras om denna är lång. Genom att eftersträva att accenterna hamnar till höger i varje jambisk fot blir den metriska strukturen som sådan att en spondé mycket sällan åtföljs av en ordgräns. Meyers zeugma kan alltså förstås och beskrivas som ett accentfenomen. Metriska zeugman som denna ger oss således värdefulla ledtrådar om hur det latinska språket en gång uttalades och rytmiserades.